Den gångna helgen åkte jag till jaktmarken och under den drygt två timmar långa färden dit hade jag gott om tid att låta tankarna fara genom huvudet. På sina egna villkor. Utan riktning och utan egentligt mål. Vargjakten dök upp en kort stund och det enda jag kunde konstatera var att någon större aktivitet i ämnet verkar det inte vara vad gäller den allmänna debatten… Javisst, det var ett par formuleringar i någons insändare som jag vid läsning rätt så nöjd noterade var okunnigheten personifierad.I texten som handlade om rovdjursattacker på människor och djur användes ordet “mängder” på ett sätt som i alla fall fick mig att reagera och fundera en stund över ordets innebörd. Gällde det attacker på en hel befolkning eller djurpopulation? Och hur stor är en “mängd”…? Vi vet att människor och djur har angripits av rovdjur, men var det verkligen “mängder”? Jag undrar…
Licensjakt på lodjur var nästa ämne och vad gäller den var det några som inte var nöjda med tilldelningen. Så klart! Det handlar ju om rovdjur. Och då får man uppenbarligen inte vara nöjd. Men nu är det så, beslutet har fattats. Låt oss nöja oss med det!
Ett ämne som bör ge upphov till betydligt mer oro är rävens dvärgbandmask (echinococcus multilocularis). Som gammal latinare tycker jag att ordet klingar vackert. Lika vackert är inte vetskapen att det första fyndet av denna parasit gjorts i Sverige. En räv skjuten i trakten kring Uddevalla bar på denna parasit.
Foto: Karin Troell, SVA
Och vad händer när nyheten publicerades? En smärre tsunami av upprörda reaktioner var följden. Inte helt oväntat. Myndigheter som Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), Naturvårdsverket, Smittskyddsinstitutet och Livsmedelsverket gick ut med saklig och relevant information som bygger på kunskap och, som förmodar jag, bara lästes av initierade yrkesmänniskor. Den stora allmänheten som fick nyheterna via olika massmedia såg emellertid lite annorlunda på saken. Som vanligt. Här upprördes och förfärades man smått hysteriskt av blotta vetskapen om fyndet av rävens dvärgbandmask.
Visst, det finns anledning att ta parasiten på allvar, men att för den skull avstå från att plocka bär och svamp eller till och med slutar att vistas i skog och mark förefaller vara lite överdrivet. Dock skall man inte underskatta den konstaterade förekomsten av dvärgbandmasken.
Medan jaktmarken närmade sig slogs jag av en tanke vad gäller hundar och hundägare. Dvärgbandmaskens ägg är osynliga för ögat men finns i djurets avföring men kan också fastna i pälsen på hundar och därifrån förorena fingrarna när man klappar dem. Det kan vara på sin plats att med skärpa uppmana hundägarna att hålla hunden kopplad och att plocka upp och hantera hundens avföring som att den är smittsam…
Något som inte borde vålla några större svårigheter. För ändamålet avsedda påsar finns att köpa! Och att plocka upp efter hunden är inte värre än att torka sig själv i baken…
"Naturligt vis...?!" 