Jag pratar om potatis. Herregud vad jag längtar efter riktig potatis! Med det menar jag de som man kunde få tag i förr. Tänk att öppna säcken eller papperspåsen och känna den lite unkna, jordiga doften av dessa älskade knölar. Det var nå´t magiskt med det. Jag minns mycket väl mormors potatiskällare. När jag öppnade dörren möttes jag av samma doftförnimmelse. Jag tyckte om det. Att ta upp potatis, få jord på händerna och lägga dem i potatiskorgen var närmast en sakral upplevelse.
Annat är det nu. Tvättad potatis eller myllad sådan i stora wellpappsbingar ur vilka jag får plocka själv. Med bara händerna eller med ett redskap. Ibland säljs de också kilovis. I papperspåsar! Även plastpåsar förekommer. Tror inte att sjukhusmiljön är mer steril än vad dessa potatis är. Dessutom – en stor del går till spillo redan vid skalandet. Mörka fläckar blir synliga när första skiktet skal ligger i vasken och för att få bort dessa fläckar skalar man ännu mera. Potatisen krymper radikalt i storlek. Skulle gissa att ca. två tredjedelar är avfall som hamnar i komposten.
Undermålig kvalité till ett alldeles för högt pris!
"Naturligt vis...?!" 