Nisse (taxen alltså) tittar på mig på sitt vanliga, lite kluriga sätt samtidigt som han hör regnet ösa ner utanför. Inget bra!
Just nu – när jag ligger här under min filt – tycker jag att mitt liv är rätt så angenämt…
Men – det som stör mig är tanken på dessa arga, vilsna individer i nedre medelåldern som tycks ha hamnat (och fastnat) i en postpubertal “Sturm-und-Drang” period. Missförstådda, arroganta, isolerade och – föraktade. Ingen vill prata med dem. Och det kanske är problemet. Ingen vill prata med dem. Ingen vill bjuda in dem till dialog i politikens högborg. Själva tycks de envist klamra sig fast vid sin taktik: Undvikande av konkreta svar och ständigt upprepande sina främlingsfientliga och härvidlag ganska slitna formuleringar kring invandringspolitiska frågor…
Hur orkar de…?